Vi reste till Lanzarote för att lära känna denna speciella ö bland Kanarieöarna. Här är man mycket nära jordens inre och kan känna värmen från underjorden. På några ställen går det till och med att grilla mat direkt på strålningsvärmen.
Vi hyrde en lägenhet i Puerto del Carmen och njöt av frukost utomhus alla dagar. Första dagen tog vi det lugnt och valde att promenera till en närliggande by, Puerto Calero, ca 15 km bort. Det var ett bra sätt att lära känna naturen och njuta av det sköna vädret.
Vi passerade hus under vandringen där vi såg den speciella stil som råder på hela ön, mer eller mindre: vita målade gångar, lavasten och kaktus som dekoration.
Serpentinväg för vandrare. Fungerar väldigt bra!
Bekväma skor gör vandringen lätt och behaglig.
Turkduva är vanlig här nere och hörs ofta bland husen med sitt karakteristiska läte do-doo då.
Vi lunchade i Puerto Calero och hade en skön vandring tillbaka till vårt boende. Hann precis fram till poolbaren innan den stängde för kvällen och kunde njuta av en drink med pressad apelsin och cava.
Från andra dagen började vi tidigt på morgonen nere vid stranden. Vi var där vid soluppgången. Gudrun genomförde sitt Qigong program och sedan var det bad i det sköna vattnet. Jag fick också några lektioner så jag kunde utföra rörelserna.
Vi hyrde bil den 4:e dagen för att se lite av ön, som inte är så stor: den är 60 km lång och bara 21 km bred.
Hela ön tycks kännetecknas av den påverkan som César Manrique utövade när det gällde byggnadsstil och färgsättning. Manrique ansåg att man i möjligaste mån skulle bevara så mycket som möjligt av den traditionella byggnadsstilen och inte låta turistindustrin få exploatera denna vackra ö. Det verkar som han i stort sett har lyckats få befolkning och beslutsfattare med på detta. Vi såg ett fåtal hotellkomplex men i övrigt låga tvåvåningshus med vitt som grundfärg och olika färger på snickerierna.
Första stoppet på "Manriqueresan" var Monumento al campesino, en hyllning till landsbygdsbefolkningen. Skulpturen på bilden står vid entrén som innehåller olika affärer med hantverk.
Odlingslotter för olika typer av grödor. Vindskydd av lavasten för att skydda mot vind och avdunstning av den lilla fuktighet som bildas under natten.
Samma skulptur från finare vinkel!
På väg till nästa stopp passerade vi den här rondellen med skulptur av Manrique. Intrycket är att han utnyttjat mycket av ön för sina egna verk. Och visst är de dekorativa!
Vi besökte Fundacion de César Manrique, som egentligen är hans hem och numera ett museum.
Nästa stopp var Jardin de cactus, en botanisk trädgård med enbart kaktusar, ca 1500 enligt guideboken. Trädgården är lika mycket ett konstverk som en trädgård.
I den här fina miljön kunde vi njuta av god lunch på restaurangen inne i trädgården.
Toalettskyltarna är tydliga och dekorativa men likväl kompletterade med lokala språket.
I norra delen av ön finns en lång underjordisk lavatunnel, som man kan besöka på två olika ställen. Vid Jameos del agua finns en underjordisk sjö som man vandrar förbi och sedan till en restaurant där man kan ta in den speciella atmosfären.
Lavatunneln i den del där man vissa tider på året håller konserter. Det var trångt att ta sig hit och lite klaustrofobiskt.
Mirador del Rio är längst upp på norra delen av ön. Det är ursprungligen en bunker som spanska armén anlade under slutet av 1800-talet. Manrique såg möjligheterna och lät bygga en fin utsiktsplats med restaurang med utsikt över sundet mot en liten ö, Graciosa.
Takkrona i matsalen på Mirador del Rio. Gissa av vem?
Slutet på dagen vid norra udden.
Nästa dag var lika fin så vi började på samma sätt, nere vid stranden.
Svartbenta strandpipare sprang omkring i vattenbrynet.
Den här dagen skulle vi åka upp till Timanfaya, som är en nationalpark belägen ovanpå en glödhet magmakammare.
Entrén till Timanfaya.
Kul att skoja med.
I entrén ingår en bussrundtur bland vulkanerna och resterna från utbrottet år 1730 som pågick i 6 år.
För att demonstrera hur varmt det är i hålet lade de ner en bunt ris som tog eld inom några sekunder. På samma sätt visade man hur snabbt en hink vatten sprutade upp i ett ångmoln inom 3 sekunder.
Här grillar man kycklingar som sedan serveras i restaurangen.
Efter Timanfaya passade vi på att titta på vinodlingarna som är mycket speciella. Man odlar vinet i lavasanden genom att gräva gropar att plantera vinplantan i. Den skyddas mot vinden med låga murar. Nästan det enda vatten som växterna får kommer från dagg som bildas under natten som bevaras väl i lavasanden. Alltså vattning på natten och solsken på dagen.
Vi besökte en av de större vingårdarna och provsmakade både rött och vitt.
Vinfälten på El Grifo. Senare på kvällen drack vi deras röda vin till en köttbit på Casa Roja i hamnen i Puerto del Carmen.
De sista två dagarna var vi kvar i byn och tog det lugnt. Vi hade regn en morgon men annars var det fina dagar med tidvis blåsigt väder.
